1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
Peter och Ullas jordenruntsegling

Inkom från Anders Salonen 2003-11-24

Vilket flyg!

För en del år sedan skulle jag bara kontrollera min upphängning efter att ha justerat selen. Jag passade samtidigt på att montera på min nya variometer och så var jag ju självklart tvungen att ha hjälmen på för att se att jag hade monterat in headsetet riktigt. Allt detta skedde i min trädgård bakom mitt hus.

Så där var jag, i full mundering ikrokad och klar, ståendes på marken. Nu har jag inte en särskilt stor tomt, men jag kunde inte hålla mig, utan jag lyfte upp vingen för att springa ett par steg med den, och vad hände! Jo, jag snubblade just när jag sprang som fortast! Fråga mig inte hur det hela gick till, men jag trillade lite snett åt vänster så att spetsen på vänstervingen drog lite lätt i backen. "Helvete" hann jag tänka, "Nu knäcker jag ett bygelben!". Men inte då, till min extremt stora förvåning började jag stiga! Vänstervingens spets lämnade ett spår i form av en halvcirkel i gräsmattan, sedan var hela vingen i luften, och variometern pep. Nu hade jag kommit tre kvarts varv runt och var på väg rakt in i min egen skorsten, samtidigt slutade variometern att pipa. Vad göra? "Bäst att fortsätta att banka så att jag kan krascha in mellan träden istället" var den, som det visade sig utmärkta, idén som jag fick. När jag hade kommit runt ett helt varv så började min variometer låta igen. Denna gång pep det inte bara om den, den riktigt skrek ut en hög, gäll ton. Jag steg som en kork!

Innan jag riktigt hade fattat det så var jag redan närmare 50 meter upp i luften. Nu är det så att jag bor i ett hus mitt ute i skogen, inte långt från Landvetter, och där finns det definitivt inga landningar. Jag har flugit här förr, men då med en motorseglare så jag visste att det var fritt fram till 1000 fot msl. Blåsan som hade gett mig den här extraordinära hissen var inte stor, men det steg kraftigt. Jag snittade väl på 7-8 meter i stig, så det tog inte lång stund innan jag började närma mig 250 meters höjd. Jag hade inte nollställt varion så jag tyckte att det var bäst att ha lite marginal.

Klockan var strax efter 14:30 så sjöbrisen hade börjat ge sig till känna. Jag hamnade rakt under en molngata som sträckte sig från väster mot ostnordost. "Ja!" tänkte jag, "Jag kanske kan flyga ner till Landvetter och landa på den stora fotbollsplanen som finns där". Så jag drog iväg på medvinden, men i och med att jag var så lågt så vågade jag inte lämna molngatan. Det visade sig att jag antagligen inte skulle nå fotbollsplanen (som jag förövrigt skymtade nästan rakt söder om mig) så jag fortsatte att hänga kvar under molngatan, i medvind och med en mycket hög puls.

Efter 7-10 minuter sjönk marken iväg under mig men jag låg kvar på 250-300 meters höjd. Jag behövde inte kurva alls, det steg nästan hela tiden. Så jag låg där och höll väl en hastighet runt 60 kanske 70 km/tim. Flög jag fortare så sjönk jag, flög jag saktare så steg jag, och jag hade ingen lust att göra någon närmare bekantskap med trafikflygplanen som startade från Landvetters flygplats.

Efter att ha delfinflugit i 30-45 min så skymtade jag Alingsås. Luftrummet kring Alingsås kan jag utantill i och med att jag brukar segelflyga där. Jag visste med andra ord att jag lugnt kunde stiga till 600 meters höjd och fortfarande befinna mig utanför kontrollerat luftrum. När jag väl kom fram till Allingsåsfältet så ropade jag upp dem på min flygradio (samtidigt som jag tackade högre makter för att jag hade beslutat mig för att testa headsetet och satt i nya batterier i flygradion). Jodå, sektor Alingsås var öppet, så det var bara att kurva upp sig lite högre. Jag kurvade förbi två segelkärror upp till 1100 meter, men när jag sedan drog mot Vårgårda så svischade de förbi mig. Där hade jag inte en chans att hänga på. Sektor Vårgårda var också öppet, så där kurvade jag i ytterligare en blåsa upp till närmare 1700 meters höjd.

Jag skrattade för mig själv. Det här var ju inte klokt! Luften var kristallklar och jag kunde se Falköping med Ålleberg längre bort. Sjöbrisen var inte riktigt lika stark här inne, men jag höll god fart när jag följde järnvägsspåret bort österut. Molngatan hade nu lite luckor på sina ställen, och där kunde det sjunka ganska kraftigt, men så snart jag kom in under molnen igen så steg det otroligt fint. Jag fick senare höra att det hade tagits en del rekord bland segelflygarna just den dagen.

Nu visste jag att jag var i fri luft, och jag kurvade upp mig till molnbasen som låg på 2350 meter. Nu behövde jag inte flyga konservativt längre, utan det var bara att speeda på. Det tog inte lång stund innan jag närmade mig Falköping. Här fanns det inte några molngator längre, utan molnen låg sådär precis lagom spritt. Jag vände nosen mot Timmele och fick faktiskt ingen termik på en bra stund, fast allt såg så lovande ut. När jag var närmare Timmele än Falköping, inte långt från en by som heter Trädet, så låg jag på ca. 500 meters höjd. Jag började kika efter en bra landningsplats när jag fick en såndär underbar körare igen. Varion pep som en galning, sömmarna knakade i selen och jag steg igen. När jag var på 1700 meter så kom jag att tänka på Per som hade flugit från Timmele till Borås. "Varför inte försöka" tänkte jag och styrde västerut mot Borås. När jag låg mitt över Borås centrum på lite mer än 900 meter så ropade jag upp Viared radio och anmälde mina avsikter. Jag hade nu flugit i över tre timmar och jag var ordentligt nedkyld. Jag var ju inte klädd för att flyga. 15-20 minuter senare så landade jag på Viareds flygplats, packade ihop vingen och ringde min granne för att fråga om inte han kunde komma och hämta mig. Jag var hungrig, trött och kall, men jag var lycklig!

/Anders Salonen

(sen vaknade han...)

Inkom från Anders Salonen 2003-10-20

Lördagsflyget...

Lars Redhammar var redan i luften när jag kom till Timmelefältet med tandemvingen (Icaro Bip). Vingen är lätt begagnad och jag har bland annat fått byta trilamet på bägge vingframkanterna eftersom de var deformerade. Det här skulle bli första gången som jag flygbogserade med vingen. Jag har endast provflugit vingen vid ett par tillfällen tidigare. Den absolut första starten som jag gjorde med just Bip’en var i Österrike. Då startade jag från ett berg med en fallhöjd av ca. 1300 m ner till landningen. Det visade sig direkt efter starten att vingen knappt kunde flyga! Jag kämpade med vingen för att försöka undvika att hamna i en allt för allvarlig situation (flyga rätt in i berget, hamna upp och ner…). Efter ca. 15-20 minuter och närmare 5 liter svett så krachade jag rakt ner i ett majsfält. Det var bara ett bygelben som gick sönder på vingen och ett revben på mig. Efter att ha fixat vingen hos Icaro’s fabrik så genomförde jag ett testflyg (ensam) och det visade sig att vingen flög! Den var väldigt bra. Vädret gjorde att jag inte kunde testflyga den mer i Italien, så idag, på Timmele, skulle jag äntligen få testflyga den ordentligt…. Lite nervös var jag allt.

Hela himlen är täckt med moln. Lars gör ett par starter till medan jag packar upp Bip’en. Sätter på mig selen, krokar i och provhänger. Bär fram vingen och kopplar i mig i draglinan. Utan att överdriva så är väl min puls lite över normal vilopuls i alla fall. Ger starttecken och börjar strax därefter att springa. Jag får speeda ganska ordentligt, men förutom det så går det som på räls! Jag menar det verkligen, en stabilare vinge efter en Trike har jag aldrig varit med om. Jag får hålla ett ganska stort bygeltryck för att hänga på, men det är inte så svårt. Jag får ta i lite extra och verkligen sträcka på fingertopparna när Triken stallar lite och sjuker igenom, men jag hänger på! Jag skrattar högt för mig själv när vi passerar 300 m och jag för min inre syn ser en järnvägsräls från fältet upp till mig! När vi passerar 500 m så släpper jag speedbaren med ena handen för att greja lite med variometern. Jag kopplar loss på 800 m höjd och börjar testa vingen lite mer ordentligt. Den stallas rakt fram, i sväng, jag flyger så fort jag kan med den och så sakta som det bara går. Det enda som jag eventuellt kan påpeka på är att när vingen stallar så gör den det lite mer abrupt än vad jag är van vid, men snart så har jag lärt mig att känna igen varningarna som vingen ger mig strax innan den tänker stalla. Jag planerar landningen noggrant i och med att den glider så pass mycket bättre än den avsevärt äldre Tecma biplan som jag är van att flyga. Koncentrerad till det yttersta kommer jag ner och gör en perfekt landning!

Dags för drag två. Triken stallar även denna gång, men nu är jag lite mer förbered på vad jag skall göra om just det skulle inträffa. Jag böjer knäna och flyttar fram min kroppsvikt så mycket det bara går, och strax är jag på rätt nivå efter Triken igen. Förbaskade Trikeförare. Att det skall vara så svårt ibland att inte stalla! Hur som helst, Trikeföraren (Stefan Olsson satt i Triken hela dagen och gjorde ett utmärkt jobb) fick för sig att kurva lite (för att djävlas lite med mig?). Nåväl, för mig var det absolut inga problem, vingen gick som på räls hela tiden. Jag passade på att testa att kurva lite snävare än vad Triken gjorde och lite jag tog ut svängen lite, bara för att testa. Det var absolut inga problem. Vi flög förbi ett par småtussar till moln på 600 m höjd och jag kopplade loss på 800 m igen. Efter att ha lekt bort lite mer än 500 meter i höjd så fick jag till en kanonfin landning igen. Nu var jag sugen på att bli uppbogserad igen, men med en passagerare.

Mats Olsson som också var på fältet var väl initialt inte särskilt intresserad. Lars Redhammar ville inte alls veta av att agera som en försöksperson. Så jag bearbetade Mats lite till och han gav med sig. Jag satte på tandemnödskärmen och trollyn rullades fram. När sällskapet fick reda på att jag aldrig hade använt trollyn förrut så blev de rörande överens om att jag skulle använda mig av den själv först. Visst, helt OK för mig. Kändes lite nervöst igen, men det var ju jättelätt. Trollyn drog förvisso lite åt vänster, men det var inga problem. Nästa flyg så låg Mats som passagerare bredvid mig. Trollyn drog ganska mycket åt vänster igen och det verkade som om den funderade på att lämna fältet helt och rulla ut på åkern istället. När vi fick upp lite fart så var det inget problem. Vi lättade fint. Sedan kom problemet! Mats hängde lite lågt. Hans del av V-draget till Triken tryckte ner min högerarm så jag kunde inte speeda ordentligt. Det blev en halvdan konstig ställning på den armen. När vi passerade 300 m så bad jag honom hjälpa till lite, vilket avlastade min högerarm en aning, men vid 550 m höjd orkade jag inte mer, så jag kopplade loss. Efter ett lugnt och stilla nedflyg så landade vi på hjulen. Det visade sig att det var första ggn som Mats har flugit tandem. Han var, sa han efteråt, lite bekymrad över starten.

En front var på väg in, vi kunde se de tunga molnen närma sig. Den här dagen var slut och jag var jätte nöjd med den. Jag tror minsann att Stefan drog 14 drag den dagen. Det var kul fast det inte fanns en tillstymmelse till termik!

/Anders Salonen

Inkom från Ove Norberg 2003-08-27

En helt vanlig dag, för andra kanske.

Idag skulle jag dra de återstående dragen för min flygbogserbehörighet. Åkte tidigt på morgonen mot Ålleberg och efter lite fältmässiga reparationer av bilen så kom jag faktiskt fram. Rikard som gick kursen samtidigt med var redan i luften när jag kom fram. Han hade redan gjort några drag i den lugna svala morgonluften.

Efter en ganska kvick riggning var jag klar för start. De speciella tecknen för start gjordes och triken började accelerera framför mig. Hur skulle starten gå nu? Det var det jag hade problem med föregående helg. Viktigt att inte få för hög nos och att inte sluta springa! Något alla elever säkert har hört mer än en gång? Nåja, jag sprang som en liten get och vips ordnade sig allt själv. Jag var i luften och låg bra efter triken. Förmodligen hade jag tänkt för mycket de föregående starterna och nu tänkte jag inte alls. Låter ju konstigt men ibland kan det vara så.

På 400m åkte vi igenom en blåsa men jag fattade noll. Släppte på helt fel ställe, schablade lite och så stod jag på marken och lysnade på Leifs (trikepilotens) okvädningsord över att jag missade den där blåsan med 8m stig i... - ok jag skall skärpa mig, hehe, har inte flugit så mycket på sista tiden.

Nästa drag gick bra det också. Nu skulle jag släppa på rätt ställe. När vi kommit upp en bit blev jag inbogserad över stan (Falköping). Bra! Här måste det ju lyfta, jag släppte utan att egentligen veta om det steg eller inte. PUCKO! Kanske bäst att kolla det innan. För sent att tänka på det nu. Dags att leta efter termik då. Få se nu, här är massa sten i staden som värms upp lätt, och där är ju faktiskt ett moln över staden. Liite längre in under molnet, sådär ja. Oj oj, va långt ifrån fältet jag är och oj va lågt jag är. Nu måste jag verkligen ha stig. Pipp piipi ipii mmmm, vilka haärliga små pip jag hör kan de vara från varion, japp! Nu stiger det uppåt och situationen känns med ens mycket trevligare. Märker att jag har legat och spänt mig sen jag startade och slappnar nu av. Mycket skönare. Så stänger vi selen också, och va bekvämt det blev!

Den blåsan gick ända upp till det lilla molnet som låg över staden. Jag lämnade dock lyftet en bit under och siktade på nästa moln som inte låg långt bort i riktning mot fältet. Kändes bra att flyga hemåt. Även under detta moln fick jag lyft ganska omgående. Tokbra! Då var det ju bara att hänga kvar under och så var man ju garanterad oändlig flygtid! Nu var det bara så att detta molnet bestämt sig för att det var ett gammalt och trött moln som det inte lyfte under speciellt länge. Det började snarare sjunka under det efter ett tag. Dvs det fick inte längre termik underifrån och började nu erodera. Happ, inte rätt ställe att vara på med andra ord vilket även varion försökte säga till mig genom att bröla att det sjönk.

Nu hade jag kommit en bit nedåt från fältet i vindriktningen utan att eg märka det och ville gärna tillbaka. Emellertid fanns det närmaste molnet som såg färskt och mustigt ut åt motsatt håll, dvs längre bort från fältet. Jag fick bestämma mig om jag skulle ta chansen att glida från tryggheten och fältet för att hitta lyft. I själva verket skulle jag nog klara att ta mig till landningen på fältet men man vill ju ha marginal. Jag satsade i alla fall på det färska molnet. Vilket skulle visa sig ge utdelning.

Lyfte under det gjorde det iaf och det lyfte bättre och bättre. Perfekt tyckte jag men jag höll mig i utkanten av det för att inte riskera att komma för högt. Det är dimmigt inne i moln har jag hört...! :-)

Innan jag landade hade jag upplevt ett antal fler molnhissar och känt att det faktiskt blir kallt på höjd, sett lite runtflygande maskrosfrön på 1000m samt spanat in flygande fåglar från luften! Kort sagt var det en kanondag då det lyfte överallt, fick jag höra senare. Jag som trodde att jag blivit en sådan bra termikflygare... Nåja, detta händer väl titt som tätt för andra vana hängflygare men för mig som inte flugit så mycket termik så var det helt fantastiskt!

Hälsningar
Ove Norberg