1998
1999
2000
2001
2002
2003
Peter och Ullas jordenruntsegling

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 3 april 2005, Equador.

På andra sidan

Vi var i Sverige i vintras i 2 hektiska månader då vi ville jobba, hälsa på Ullas föräldrar och mina, vännerna, fira Ullas 50 årsdag.........

Det blev stressigt, speciellt nu när vi vant oss vid en lugn livsstil.
Det känns mer och mer främmande för oss att jaga efter pengar. Här i Sydamerika är de flesta människor fattiga, sedd med västerlänska ögon, men de är harmoniska, glada och trygga. Och de har tid för sig själva, och för varandra. Det känns mer och mer så att många människor i västvärlden säljer sin tid (sitt liv ) för pengar, att köpa prylar för som inte gör dem lyckligare. Men, det fordras styrka och mod, och mycket tid till eftertanke för att gå sin egen väg.

LOVINA ligger uppbockad på land här i Puerto Lucia-marinan i Ecuador sedan i oktober. Det är en liten, men trevligt marina med ett tiotal båtar, mest amerikanare. Genomgående fina människor, hjälpsama och vänliga. En del är på väg mot Patagonien eller Mexico, och några få som vi, västerut mot Galapagos, Marquesas, Polinesien till N.z.land. Vi jobbar hårt på Lovina nu för att få henne sjöklar senast i slutet av månaden. Det är 8000 sjömil över Pacific, och vi bör var i N.Z. land före orkansaisongen i November.

Det blir svårt att lämna sydamerika. Människorna här är otroligt vänliga, hjälpsama och gästfria. Vi har rest en hel del i Anderna, både här och i Peru, men vi bör haft minst ett halvår till för att kunna se oss omkring. Andernas natur är andlöst vackert, och idealisk för vandring. Odlingsgränsen ligger ofta över 4500 meter. Det är grönt, vackert och dramatiskt. Vi fann maskros, ginst, björnbär, orkide, edelweiss och många andra blommor och örter vi känner igen. I peru är vägarna mycket dåliga men fördelen är att det är få turister, och det finns kultur och historia bakom varje sten. Människornas vardag är en blandning av nu och då. Man vårdar sina traditioner och är nära förbunden med den heliga naturen.

Nu, när våren börjar hos er vaknar säkert flygkänslan igen. Kommer ni att ha igång Triken på Timmele-fältet igen?

Peter och Ulla på LOVINA

On an anicent wall in China
Where a brooding Budha blinks,
Deeply graven is the message-
"It is later then you think".

The clock of life is wound but once,
And no men has the power
To tell just when the hands will stop.
At late or early hour.

Now is all the time you own,
The past a golden link.
Live now, my dear brother-
"It is later then you think".

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 24 Juli 2004, San Blas-arkipelagen.

Regntid

Nej, vi har inte gått genom kanalen än, men vi är endast en dagsresa från Colon (atlantsidan av kanalen). Och, det är ingen brådska. Vi njuter av San Blas-öarna, med Cuna-indianerna, som lever här som för hundratals år. Även här är det regntid, men ni skulle nog uppfatta den som idealisk sommarväder, möjligen med för lite vind, och en del oroande åskväder på nätterna (vi fick 10 cm vatten i dingen inatt!). Öarna är verkligen en del av paradiset.

Ändå så började vår resa mest med problem: Vi låg i den vackra, gamla staden Cartagena i Colombia en månad, fylld av äventyr och spännande stadsliv. Vad som ofta slår mig i fattiga länder är, att människor som har "så lite", så gärna delar med sig, är så öppna varma och hjälpsamma. Vad är det, vi har missat på jakten efter pengar, prylar, status och karriär? Någonting värdefullt är det. Här är många fattiga, men utbrändhet är ett okänt begrepp. Är det värt att ge upp sig själv för att passa in i systemet?

Efter en veckas för oss mycket ovan stress för att få färdig alla reparationer ombord, proviantera och göra LOVINA sjöklart kanske vi gjorde misstaget att utklarera tisdag den 13:e. Eller, så bröt vi mot någon annan regel till sjöss? Iallafall, så sade dieselgeneratorn upp sin tjänst söndag kväll, och hela måndag gick åt, att tillsammans med Hans från FELICIA lyfta den 200 kg tunga järnbiten en bit för att kunna vrida den 90 grader och komma åt generatordelen. Jag fann felet, men i upphetsningen satt jag mig på lödkolven, så det blev ett härligt brännsår.

Vi kom iväg, fullastad som en anka för en månads vildmarksliv. Men inte långt, förrän det kändes en äcklig doft av ruttna ägg i båten, som bildade en otrevlig cocktail tillsammans med dieselavgaserna. Vinden hade dött ut, men inte riktigt, bara såppas, att den orkade blåsa in de sura avgaserna efter den grumliga soppan som kallas diesel här, i vår Cockpit.

Men, det var bara början. När jag letade efter ägglukten och öppnade motorluckan, så stod där 40 cm vatten, där det till min stolthet brukar vara knastertorrt. Och naturligtvis i det utrymme, där den automatiska länspumpen hade lagd av, för vilken vi inte lyckats få en ny impeller. Handpumpning! Aningen nedslagen försökte jag sova, men drömde genast, att båten sakta tog in vatten och sjönk. Åter klarvaken fortsatte jag att pumpa.

Så småningom kom vi underfund med att ägglukten kom från våra överladdade batterier (laddningsregulatorn hade lagd av). Tur att gasblandningen inte var den "rätta". Annas hade vi upplevd en otrevlig överrraskning, när vi tände gasolen för att laga mat. För att förlänga "njutningen" så hann vi inte fram de futtiga 200 nM på 2 dagar p.g.a. en stark motström, så det blev en natt till ute. Här kan man, med någralunda säkerhet endast gå in mellan kl. 10-16, då solen står så högt att man ser reven. Som en ytterliggare bekräftelse ligger ett 50 fots Hallberg Rassy vrak i yttre revet. Besättningen försökte gå in nattetid, i dåligt väder och aningen överförfriskad. I flygningen lärde vi alltid ut: avoid the third strike! Det gäller till sjöss med! Sjökort och GPS är här endast en indikation om, hur det kunde ev. se ut.

Väl här får man lön för mödan. De enda ljud som hörs är bränningarna från yttre revet och ett och annat fågelskri. Cuna-indianerna, 4 familjer som bor på ön intill, lever som de gjord i århundraden. Fiskar från sina urgröpta trädbåtar, samlar cocosnötter och bananer. Kvinnorna syr sina berömda Mola´s, tygapplicationer, med motiv från naturen, vardagen och deras religion. De kostar mellan 5-20 dollar (och tar 14 dagar att sy), och är mycket vackra. Varje mola är ett original.. Vi har gåvor och bytesvaror med oss. Socker, Kaffe, Cigaretter, Ris, Godis, Block och Pennor. De behöver allt! Och allrahelst gamla magasiner. Ulla hade en Damernas värld att ge bort. Den var uppskattad! I utbyte kan man få fisk, lobster och frukt, men för sina Mola´s vill kvinnorna helst ha hårda amerikanska dollar.

I går hände en liten olycka. En påse med våra källsorterade konservburkar välte utan att vi såg det, och jag satte foten i mörkret på ett kniveggsvasst burklock. Det blev ett fult jack i foten. hade jag varit lite tuffare hade jag bett Ulla att sy det (eller gjord det själv, som Rambo), men nu fick det bli kirurgtejp och bandage istället.

Fördelen av att vara indisponerad ett tag är att jag hinner med att läsa och skriva, och blir bortskämd av min underbara hustru. Förresten, så hittade jag "vattenläckan". Det var membramet till sjövattenintaget som gett upp, och via avluftningsslangen fyllt vårt motorrum. Jag gjorde en bättre variant av ett gammalt pumpmembran, samt monterade ett uppfångskärl. Nu har vi varit här en vecka. Den fridfulla naturen runtomkring oss är som bomull för själen. Vi lever en mycket lung livsrymus som styrs av naturen runtomkring oss, hurricansaisongerna och vår längtan till andra platser. Det är ett harmoniskt liv, men ett liv där man också ständig närvarande och allert. På molnen ovanför, vindens styrka och riktning, vågorna och båtens rörelser. Vi har tid för allt vi tar oss för. Om vi stannar på en plats en dag, en vecka eller en månad är inte så viktigt längre. Det brukar kännas inombords när det är dax att segla vidare. Kanske är det ändå en innre oro, eller endast den nyfikenheten och upptäckarglädjen som vi har fått sedan vi föddes. När jag tappade min klocka i Cartagena märkte jag det knappt. Det är nu vi lever. Vi lär oss av de människor vi möter. Här, i San Blas-arkipelagen vill vi stanna ett tag. Sedan blir det Colon, världens näst mest kriminella stad (efter Lagos), och kanalen till Pacific. Från Panama-city är det sedan endast en vecka´s segling ned till Equador-Guayaquil, där jag har släktingar, jag aldrig träffad. Det skall bli spännande. Vi vill lägga upp båten där, och vandra i Andernas Peru. Ulla hälsar på "hemma" i Borås till Jul, och någon gång under tidigt vår drar vi vidare mot Galapagos, Marcesas och västerut mot Nya Zeeland.

Hälsningar från
Peter och Ulla

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 29 Februari 2004, Trinidad.

Långliggarna

Efter ett år har Trinidad blivit som ett hem för oss. Människorna, landet, kulturen, klimatet, det lugna livet, utan mobiler och terminkalender. Utbrändhet är ett okänd begrepp här, även om levnadssandarden, med europäiska mått är låg. Men man kan mäta den på många sätt. Att ha tid för varandra, sig själv, sina vänner. Att omgås oplanerad, enkelt, hinna med.

Vi har ofta funnit det märkligt att seglare som har givit sig ut på långfärd fastnar i någon hamn, ofta i åratal. Vi förstår dem bättre nu, efter 1 år här. Omärkligt vävs man ihop med landet, kulturen, människorna, klimatet, levnadsstilen och livsrytmen. Man får goda vänner, bygger upp ett socialt kontaktnät, går ned i varv, grejar med båten, och slår rötter. Små, sköra i början, som med tiden rotar sig mer och mer. Bara när någon av vännerna bryter sig ut och seglar vidare blir man medveten om sina egna mål, och att livet går vidare. Vi har haft tur. Efter en riktig hundmånad, då vi slipade, polerade, skrapade, etsade, primade och lackade, under ett jättelikt träd, utan vindpust i den fuktiga hettan i slutet av regnperioden fick vi slutligen LOVINA i sitt rätta element, och en underbar plats med egen yetty i den lilla, familjeägda marinan Hummingbird. Med arbetsbänk rätt utanför, och workshop 10 meter bort. Med mangrovträd runtom, där hundratals fåglar har sin hemvist, och en liten bar ett stenkast bort. Här har vi gjord färdigt hardtoppen, som vi gjöt förra året, monterad watermakern, renoverad laddaren och uppdaterad generatorn. Vi har satt på ett stack-pack, och gjord många små förbättringar. Arbetet har gott långsamare, jo längre tiden har gott, och stressen som vi burit med oss hemifrån runnit bort.

Målet, att komma iväg i mitten av februari för att vara på Nya Zeeland före november har blivit oviktigt. Vi har upptäckt att vi har släktingar i Equador, och bestämd att Pacifik är för stor och interessant för att blåsa genom på en saisong. Istället inriktar vi oss nu på att komma iväg 3 veckan i mars på nymåne, för att komma iväg från kusten i skydd av mörkret. Det händer en del otrevliga saker längs Venecuelas kust numera, och mest den första biten till Los Testigos. Vi tänker att göra en rejäl sväng norrut mot Grenada och sedan mot Testigos, Islas Margaritas, ABC-öarna och Cartagena. Sedan ser vi fram emot San Blas och så kanalen. Sedan till vänster till Equador. Ev. stanna där och resa i Peru och Anderna, eller ev. fortsätta till Galapagos och Marquesas, om inte nya idéer dyker upp under tiden.

Ett större jobb har vi kvar på LOVINA, att montera den elektriska ankarvinchen vi hade med oss från Sverige. Vi är glada för att kunna göra alla jobben själva. De seglare med tummen mitt i handen bör vara utrustade med ett änglatålamod, stor tolerans och ännu större plånbok, samt tid.

Carnevalen var lika omtumlande som förra året, men vi dansade och drack lite mindre, och sov lite mera. Är det kanske ett ålderstecken? Istället har vi satsad mera på att upptäcka den fantastiska naturen på ön, och framförallt de delar, dit inga organiserade turer går. Jo längre vi är här, destå mera smultronställen hittar vi. Nu, den 1:a fullmånen i Mars kommer de första Lederback-sköldpaddorna för att lägga sina ägg i den varma sanden. Vi vill gärna se det igen. Det är ett av naturens stora under. Dessa djur har funnits sedan 130 miljoner år, perfekt anpassade till sin livsmiljö, men full av hemligheter. Igår åkte ännu ett gäng av våra vänner iväg norrut, och "ettåringarna" börjar också oroligt dra i förtöjningarna. De har bara knappt en månad kvar, för att komma i rätt tid till Acorerna. Även de flesta västgående båtar har redan lämnat, vi här till eftersläntarna. På brännbollturneringen i eftermiddags fick vi inte ens ihop ett fullt lag. det blev fotboll istället.

Vi saknar er och önskar er allt gott.
Peter och Ulla

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 6 April 2003, Trinidad.

Brev från LOVINA i Scottland Bay-Trinidad.

Har ni haft det där första underbara vårflyget än, det som man så längtar till och ser fram emot. Det flyget som varje år på nytt visar vilken underbar sport hängflyget är.
När åkrarna fortfarande är bara, marken fuktig, men när man på höjd ser den första skira grönskan, som en aning om att livet har återvänt inaturen.
När det luktar jord en klar, solig dag, thermiken är vresig och stark, och när duvhöken klart visar vem som kan det där att ta sig upp i en trång blåsa.
När man delar rykande varm kaffe på fältet där alla gamla uvarsom man inte har sett sedan förra sommaren åter har samlats, förväntansfullt, och full av förhoppning om det det långa, långa flyget som man ville förra året, och som nästan blev av.
När det är daggvåt i gräset på morgonen, men solen mjukt värmer det vinterbleka ansiktet.
Jag önskar er alla en fint, spännande och säkert flygsaisong, med god kamratskap.
Det är roligt med nytänkande. Att de gamla uvar har lämnat plats för en entusiastisk, ung ordförande som vet vad som krävs för att från de första stapplande stegen på Hammars backar gå vidare och utvecklas till en duktig, säker pilot, i gemenskap och med hjälp alla i klubben.

Gör, vad du gärna gör.
Bli, den du vill vara.
Se, som du vill se.
Handla så som du känner rätt.
Tänk i dina egna banor.
Tala på ditt sätt.
Följ dina mål.
Lev efter sanningen som finns i ditt innre.
            Susan Plois Schulz (fritt översatt av P.L.)

EN FLADDERMUSFRI BÅT
Vi ligger sedan drygt en vecka i ScottlandBay, några mil väst om Chaguaramas. ScottlandBay har varit en RecreationResort, byggt av Amerikanerna (på den tiden de inte bara bombade) under andra världskriget, men nu finns bara ruinerna kvar och regnskogen har återtagtit bukten. Det är en rofylld plats, och en del seglare söker sig hitför att leva mitt i naturen, bada och uppleva det rika djurlivet. Vår vik är omgiven av svårgenomtränglig djungel, som stiger upp mot de omgivande kullarna. På stranden har träden börjad grönska, som om de visste att regntiden närmar sig trots att det inte har regnat på över en månad. Papagojorna är redan färdiga med sina bo´n, hängande i grenarna. Vi kan sitta i timmar på däck och försöka finna ut vilka fågelläten som tillhör olika fåglar. Olika stammar av vrålapor (red howlwers) försöker att sätta sig i respekt och försvara sina revir genom sinasamstämda vrål, likt en storm som drar in. Vi har vant oss vid deras närvaro, men var lite skärrade, när vi första gången hörde dem i närheten vid vår kvällspromenad.
Pelikanerna har en enkel match att få ihop till frukosten i vår bukt där det vimlar av fisk. De är säkra flygare odch ser rätt nöjad ut, när de efter att ha störtdykt de sista metrarna kommer till ytan med en fisk på tvären i den långa näbben.
Fregattfåglarna nyttjar varje bris och den varma luften från skogen för att utan ansträngning ta sig upp på hög höjd. De verkar flyga för njutningens skull. Vi har aldrig sett dem fiska. Inatt har vi kunnat sova i en fladdermusfri båt. Ulla gav mig i uppdrag att äntligen montera rullgardinerna med myggnät som jag köpte före avresan på Husvagn-Svennson.
Dessa djur har en fantastisk näsa, och gillar all frukt, men speciellt våra bananer och Mango´s. Duktiga och orädda tar de sig nattetid in genom de öppna skylight´s. Men Batman har snabb ämnesomsättning och dålig uppfustran och spiuller var det behagar. Sedan vi läst i Chris Doyle att de ibland dem även finns Vampyrer, med vår blod på meny´n så blev vår nattro en aning störd. Till´s igår. Nu får vi frisk airflow, och förhoppningsvis inga objudna gäster.

Men, den mest spännande naturupplevelsen hade vi ändå på Grand Reviere, på ön´s nordkust. Vi hyrde en bil, det är som mycket annat billigt här, en Mitsubishi Lanser, som för länge sedan sett sina bästa dagar, och for dit, när månen var full för över en vecka sedan. Först på en knagglig "Highway", med gatuförsäljarna springandes bland bilarna med dödsförakt. Dom erbjuder kokosnötter, frukt, dricka, godis och m.m. Sedan blev vägen smal och vindlande, genom små byar och genom regnskogen. Vänstertrafik gäller, men annas verkar det inte vara några trafikregler i bruk. Efter ett tag blev vägen ändå smalare, och broarna belagda endast med ett paar plankor, en för varje hjulpaar. Det gällde att hålla tungan rätt i mun.
Vårt mål var stranden på Grand Reviere. Där finns ett litet hotell. Efter en enkel middag var det bara att sitta på stranden och vänta. Vid 8-tiden såg vi den första sköldpaddan, som kämpade sig tungt uppför strandkanten, för att hitta ett lämpligt ställe till sina ägg. Dessa djur, Letherback-turtels, är sedan 130 Millioner år oförändrade. Då levde de tillsammans med Dynosaurierna. De är stora, 1,5-2 meter långa och kan väga uppemot ett ton. Långsamt paddlade hon omkring i den mjuka sanden, grävde än här och än där, och fann till sist ett fint ställe till sin avkomma i vår närhet. Under tiden kom det fler paddor isamma ärende. Det var fantastisk att kunna följa "vår" padda, när hon omsorgsfullt grävde sitt bo. Dessa annas så skygga djur är så upptagna av sin uppgift att man kan klappa dem och observera dem tätt intill utan att störa dem, när de gräver sitt "nest".
Först grävde hon ned den stora kroppen en bit i sanden, och sedan började hon metodiskt lungt och uthålligt att gräva med baklabborna tills hålet var ca. 80 cm djupt. Nogrannt undersökte hon formen och djupet med de känsliga labborna och det dröjde länge innan hon var nöjd. Sedan la hon ca. 30 mjuka ägg, innan hon nogrannt fyllde igen hålet och packade det ordentligt i olika lager. När hon var färdigt andades hon tungt. Det syndes på henne att det var ett jättejobb som hade tagit hennes krafter. Ändå tog hon sig tid att krypa runt sitt bo i oregelmässiga cirklar för att kamuflera det innan hon paddlande gled ned för stranden och försvann i Atlantens oändlighet. Hon skulle komma ytterliggare 3-4 gånger inom 2-3 dagar för att sammanlagd lägga ca. 120 ägg, eftersom ungarna decimeras hårt, när de har lämnat boet. Fåglar lurar på dem redan på stranden, och i vattnet finns det gott om rovdjur som har sköldpadda på menyen. Det är endast en på 20 som överlever den första farliga tiden, och hinner växa till sig, med ett kraftigt pansar som skydd. Om 25 år skall ungarna komma tillbaka till samma strand, där de en gång föddes, och ge liv åt en ny kull, efter att ha simmat omkring i Atlantens väldiga vidder under så lång tid. Hur de hittar tillbaka är djurens hemlighet och tillhör världens outgrundliga mysterier.
Att kunna följa dessa fina djur så nära och vara delaktig en stund i livets kretslopp blev ett minne som vi är glada att få bära med oss.
Trinidad är den finaste ö´n vi har besökt hitentills. Livet är billigt här, och maten, de kreolska köket, jättegod. Man kan få en härlig mättande Ruti med bönor, Cassava, kyckling, curry och mango för 12 TT (18 kronor). Det är ingen touristö, och vi möter människorna i deras vardag. De är lätta att komma i kontakt med, och glada. Alla hälsar. Ett varmt skratt kommer här från hjärtat, inte som på en del av Grenadinöarna, där det kostar. Det finns mycket kriminalitet här, mest drogrelaterad, men också många rån, även i vår närhet, bland människor vi känner.

Tillvarons färger är starka här, och man känner sig mitt i livet.
Vår plan var att segla till Tobago för några veckor, men jo längre vi är här, destå mindre viktigt blev det. Vi upptäcker ständigt nya spännande sidor, och har fått fina vänner. Men vi märker att tiden försvinner och att det blir dax att tänka på vår resa till Sverige. Skeppskassan har fått rejäla hål, och dem skall vi laga genom att arbeta i sommar, medans det är orkansaisong här, innan vi drar västerut i November. Vi har bokad flyg till den 15:e May och kommer fram den 16:e. Ännusålänge vet vi inte var vi skall bo, men det lutar åt att hyra en husvagn och ställa den på en Camping, kanske Delsjön. Ev. kan vi hyra en lägenhet någonstans, men det löser sig. Det blir spännande att jobba igen, och en ny utmaning, men gränsen var hemma och borta är har flytit ihop det sista året.
Vi är inte så säkra längre. LOVINA känns som vår hem. Hon är vår bostad och här har vi allt vi äger. Vi åker hem, när vi efter en resa till Port of Spain kör Dinghy´n ut till vår båt. Det är den trygga platsen i vår tillvaro där vi vill leva.
Men föräldrarna, banen, vännerna finns i Sverige och Österrike. Det blir roligt att räffa dem. Och att äta köttbullar med brun sås och rårörda lignon. Att ha picknick med Annika och Göran i Acaleadalen i Slottskogen, på "vår" plats, när en ljuvlig söt doft av tusentals blommor i blossande färger sveper upp med den milda vinden. Till hösten, när vi återvänder för den fortsattaresan västerut, genom Panama till den "oändliga" Pacifik kanske vi vet säkert.

Hälsningar från Peter och Ulla på LOVINA
E-mail: sm6xhl(at)winlink.org

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 25 jan 2003.

RESBREV FRÅN LOVINA 25.1.2003
Så här har vi haft det sedan tomten åkt hem:

Atlanten var jobbigt!
Efter 28 dagar på ett hav som inte alltid var vänligt sinnat var vi ganska möra, men några dagar senare med mycket sömn, god mat och åtskilliga rumpunch var vi ifin form igen. Kan ni tänka er, att våra båtvänner väntade med Julmiddagen tills vi kom fram den 26:e Dec. 4 båtar hade lagad maten tillsammans, det blev ett dunderkalas och den finaste julklappen. Vi tuffar i nu lugn takt söderut mot Trinidad, stannar alltid några dagar på varje ställe. Carnevalen på Trinidad i början av Mars är det enda fasta målet. Annas tar vi besluten efterhand.

Av julen och nyårsfirandet med alla vänner på Antigua är bara ett fint minne kvar och lite fler "love-handels" runt midjan. Ulla säger att hon gillar dem, men själv hade jag hellre byggt på tvättbrädan. Vännerna har skingrats åt alla väderstreck, men vi håller kontakt via kortvåg och email, änsålänge. Själva har vi seglat söderut, först till Guadalupe, en fransk ö. Med fransk charm, matkultur, kolungsgrädade baguetter till frukost och priser som skeppskassan klarar. Goda franska ostar, gott och verkligt billigt vin och myndigheter som tar lätt på regler och förordningar. Efter att ha blivit vana vid den engelsk nitiska byrokratin på Antigua vid inklareringen var vi utrustade med stort tålamod och nogranna med att stava rätt i alla blanketter. Vi vandrade till Tullen på Des Hayes, efter att vederbörligen ha satt den gula "pestflaggan". Där var ingen. Även på eftermiddagen och följande dag var Missieres inte på plats, och på polisstationen lyfte man bara urskuldande på armarna och sa tröstande, "han kanske kommer imorgon". Det gjorde han inte!

Som illegala invandrare seglade vi vidare söderut längs kusten till Pidgin Ilands. Det är en undervatten-nationalpark, grundad av Jacke Costau, och sägs ha underbar snorkling. Vi hade stämd möte där med Monica och Peter på BOTTIN. De har varit ute länge och vet det mesta om hur man lever på en båt, och hur man får pengarna att räcka lite längre. Där har vi ännu mycket att lära.

Bara en så enkel sak som att köpa de små korta bananer, istället för de stora, typ Chickita. De kostar mindre, har en angenäm syrlig smak och ett mycket tunnare skal, vilket ger mera frukt för pengarna. Peter och Monica gör sin egen jogurt med torrmjölk som bas och en varsamt odlat kultur, som ett litet husdjur. Dessutom har de sedan länge med sig en surdeg, lika ömt vårdat, till det hemmagjorda brödet. Första natten blev dramatiskt. Det blåste upp ordentligt, och någon obestämd känsla väckte mig vid 2-tiden. Väl uppe på däck såg jag de andra båtar glida förbi i mörkret. Vi draggade! Upp med kroken. Med Ulla vid ratten och mig i fören försökte vi i den becksvarta tropiknatten att snirkla oss genom ett virrvarr av ankarkättingar, förbi obelysta båtar, fiskeredskap och bojar till en bättre ankarplats närmare land. Det lyckades på andra varvet, och sedan dess ligger det alltid ett stort Fortress-ankare i V-form bredvid vår Bruce-ankare med mycket kätting. Efteråt satt Ulla och jag länge på däck, innan ögonen blev tyngre igen och vi kröp till kojs.

Dagen därpå hyrde vi hyrde bil tillsammans med Peter och Monica. Vi hade jätteroligt och stämmingen blev inte sämre sedan vi hade varit på traktens rumbränneri med vederbörlig avsmakning. Inte visste jag att rum kan vara så god! Peter är rektor på vuxenskolan och Monica jobbade på en byggnadsfirma. De är på väg norrut mot Florida för att lägga upp båten där under "hurrican-season", och vi går långsamt söderut mot Trinidad för att lägga upp LOVINA där under "sommaren".

Från Guadalupes sydspets är det inte långt till Islas des Saintes, men med vinden rätt i näsan kryssade vi hela dagen innan vi kunde släppa vår Bruce-ankare vid Bourg des Saintes, den lilla staden i mitten av ön. Bourg har en färgrik huvudgata med många små affärer, barer, restauranger och flotta kldäbutiker. Det mest slitna rucklet, mitt i staden är polisstationen dit vi som laglydiga svenskar begav oss för inklareringen. Det utslitna dörrvredet gav med sig och i halvdunklet mötte oss en sömnig polisman som avvärjande viftade med armarna. "No,no, här bevövs ingen inklarering". "Det kan ni göra i Bass Terre (huvudstaden)om ni vill". Efter alla lata dagar ombord kändes det gott att ha gångavstånd överallt hän och vi utforskade ön åt alla håll. Ulla, som vanligt bra påläst guidade oss till spännande platser, Napoleon Castel, fina undangömda badvikar ,kulle upp och kulle ned till olika sevärdheter. Sista dagen, som kronan på verket besteg vi öns högsta punkt, Le Chameau, nästan 400 meter högt, efter en rejäl vandring längs berggsidan. Nästan uppe mötte oss plötsligt hönor, tuppar och många katter, samt en kväljande lukt. Vi hade kommit till öns soptipp, ett stup ned mot den tropiska skogen hundra meter längre ned, dit man tippade soporna. Ingen källsortering här inte! Hundra kämpiga meter längre upp vid ett litet förfallet Fort var vi framme, belönad med en vidunderlig utsikt och en magnifik solnedgång över bukten, den lilla staden och arkipelagen.

Nästa mål blev Dominica, den fattigaste av Karibiens öar. I Ruperts Bay utanför Portsmouth ankrade vi i mjuk sandbotten. Innan ankaret nådde botten var vi omgivna av "båtbojs" som kom ut med sina små racerbåtar och ville sälja frukt, bröd, is, tvätt och utflykter till Indian river. Byn andas både misär och framtidstro. Nybyggda, välskötta hus står bredvid fallfärdiga ruckel. Många män sitter nedgångna, alkoholiserade och avtrubbade på trottoarerna, där välklädda människor och glada skolbarn i färgglada uniformer går förbi. På stranden i den paradisiskt vackra bukten ligger vraken av 5 strandade fraktbåtar och rostar. Ändå har ön så fina förutsättningar. I motsats till de andra öarna runtomkring finns här härligt friskt dricksvatten i överflöd, som kommer från de över 1000 meter höga bergen, och en bördig jord med lagom sol och regn. Ändå exporteras nästan enbart bananer och kokosnötter härifrån, fast ön kunde vara en trädgården Eden. Rötterna efter kolonialtiden sitter djupt, tyvär!

Vi träfade Mary där, en glad, knubbig svart kvinna med carisma, humor och självförtroednde. Hon har övertagit en liten restaurang vid stranden av sin bror, "Mango Beach". Mary har seglat 3 år på en amerikansk båt och sett världen. Hon har ideér och framtidstro. Hon vill bygga en brygga med vattenkran för Yachtysarna, hyra ut en tvättmaskin och ha Internetanslutning för gästerna. Med små medel bygger hon långsamt men målmedvetet vidare. Vi beställde middag av Mary till nästa kväll och bad henne laga något gott. Nästa dag visste redan alla grannar runtomkring att vi skulle äta middag hos Mary kl. 5. Vi blev inte besvikna. En underbar tomatsallad och en gryta med Tunfisk och Ris på kreolsk vis serverades oss när vi kom. Vi önskade att det fanns fler kvinnor som Mary på Dominica. Vi träffade även "Sugar Daddy", också han en företagsam person. Sugar Daddy, en glad, stilig svart man med stort skägg och ett bullrande skratt la till vid vår båt innan vi släppt vårt ankar och sålde frukt. Senare träffade vi honom på en liten bar i staden, finklädd och doftande rakvatten. Då berättade han för oss att fruktförsäljningen endast var en bisyssla. Huvudinkomsten var kvinnor från hela världen som kom för att hälsa på honom, eller bjöd honom hem till sig. Just nu väntade han på en dam från tyskland som han träffad förut, och som gärna återkom.

Vårt liv går i lugna banor numera. Vi känner oss harmoniskt och tillfreds, stiger upp när det blir ljust och är i säng tidigt om det inte är fest någonstans. Det är inte så viktigt längre att "se allt". Hellre ligga länge där vi trivs och komma folk lite närmare. Dagarna fylls med god mat, bad, mycket utflykter, läsning, vänner, mera god mat, Rum-Punch, fotografering, båtarbeten, e-mail och att pyssla om varandra.

Hälsningar från Peter och Ulla på LOVINA i Rossou-Dominica
E-mail: sm6xhl(at)winlink.org

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 10 jan 2003.

Gott Nytt År!
Blir det något trikeflyg över vackra vinterlandskap, eller kurar ni inomhus?

Vi har kommit över den stora dammen nu. Det tog oss 28 dagar, 14 av dem i stiltje, resten i ganska tufft väder. Vi var ganska slitna vid framkomsten, men blev snart kurerade av RumPunch, god mat, goda vänner och den härligt avspända livsstilen på öarna. Det enda som kan få pulsen att öka något över tomgång är när man betalar.

Nu ligger vi på kroken på Fjärilsön-Guadalupe. Kristallklart, lagom varmt vatten (26 grader), med fransk charm och träkolsbakade baguetter på 5 minuters dinghiavstånd. Det är ganska nära till paradiset här.

Med varma hälsningar från oss på LOVINA, Peter och Ulla
E-mail: sm6xhl(at)winlink.org

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, 12 december 2002.

Vi kom iväg från Mogan 3 dagar fösenad, vår vana trogen. Det var lite slitsamt. Först avskedet från föräldrarna. Pappa är 93! Sedan från alla vänner ihamnen. En del kommer vi säkert att träffa igen, de som går västerut som vi. Av andra kommer endast ett fint, varmt minne finnas kvar när man tagit farväl. Det blev bråda dagar innan avfärd. Mycket att fixa, som vanligt innan avresan. Allt skall fungera - förhoppningsvis- under en månad på sjön. Vad, och hur mycket äter man under en så lång period. vad kan man laga, när det gungar och brallar i ( utan konserver)?

Det är lätt att fastna i en hamn som Mogan. Många har gjord det. det är ett lätt och beskymmersfritt liv, och ena dagen läggs till den andra. Per och kari fra Norge kom dit 91. Dom bor där nu permanent på båten. först skaffade de en lägenhet vid hamnen, men fann att de trivdes bäst på båten. Nu har de bara båten och Jaguaren kvar (av plåt). Peter och Ricky skulle til N.Zeeland. När de hade seglat ut märkte de att batterierna var kassa och återvände för att byta. Det är 4 år sedan! På min fråga, när de skall segla vidare flinar de, lite förläget och svarar. "Nästa år". men vi ville vidare! När vi gav oss iväg, 4 dagar efter ARC, tutade alla båtar och folk vinkade från kajen. Några följde efter i Dinghin en bit. Först då märkte vi, hur många fina människor vi träffad där.Sista kvällen innan avresan var vi på Cappucino, den fina fiskrestaurangen med egen Trålare och åt Paelia med gänget. det blev en magisk kväll, full av skratt och pladder. Först när kyparna gäspande drog ihop stolarn och dämpade ljuset märkte vi att vi satt där ensamma kvar och att klockan var långt in på natten.

Vädermakarna hade lurat oss igen. Som vanligt! Den fina 3-dygnsprognosen började med NO-lig byig kyling, knappt vi såg ön försvinna. Båten kämpade i den grova sjön och vi höll oss i. Sjöarna aktertifrån såg respektingivande ut, 4-5 meter över oss,speciellt när dom bröt nära båten. Snart vande vi oss, fick sjöbenen tillbaka och kämpade söderut längs Maroccos och Mauritaniens kust. Med bara ett paar små trasor ute gick Lovina saktare än sjön, tack och lov. Att surfa och brocha in i framförvarande våg är inte kul. en natt, NV om Cap verde fick vi ett tragiskt meddelande på Navtexen. "All ships, all ships". En livflotte med en död person ombord från SY- Tothanzimuth flöt ivårt område och sände med EPIRB,en på 406 MhZ. Sikten var bara till Vindrutan, så det fanns inget vi kunde göra, och den stackaren hade ingen brådska mer. Antagligen en av ARC-båtarna som startade 4 dagar före oss. Näre på 20:e breddgraden hakade vi på passaden. Jämn och stadigt från Ost. Men den grova sjön la sig endast motvilligt efter några dagar.

Nu tuffar vi i svag vind på "målrakan" mot väst. Vi har gjord 1000nM, bara resten kvar (2000). Det blir spännande att se om vi kommer fram till Julen. Vännerna väntar. det skall bli "big Party" på Shirly Hills. Annas får vi leta fram den lilla plastgranen vi köpte på Canaria och rigga upp den i Salongen. den kan bli riktigt fint.

Vi har långsamt kommit in i rytmen ombord. Första dagarna var vakterna tuffa. man blir bara tröttare och tröttare. Sen vände det och man anpassar sig till sjölivet. På söndag fyller Ulla år. Då hoppas jag på gott väder, så att jag kan laga något smaskigt till middag och skämma bort henne efter konstens alla regler. Ute är det stärnklart. Det gnistrar runtom. Sjön lägger sig alltmer och ger vika för långa dyningar. Om en timme blir det ljust. Då skall jag väcka Ulla. Vi skall äta frokost uppe och låta den nya dagen komma emot oss.

Vi önskar er en fin Adventstid, helst utan stress och en GOD JUL, med allt som tillhör.

Med varma hälsningar från oss på LOVINA, Peter och Ulla
E-mail: sm6xhl(at)winlink.org

Från Peter Lütze och Ulla Samuelsson, dec 2002.

En bit på väg
Ulla och jag är inga rutinerade seglare, men vi trivs på havet, tycker om varandra och gillar vår båt. När vi köpte LOVINA för 3 år sedan var hon i fint skick. Hon är en flushdäckad slop på dryga 13 meter, bygd i stål. LOVINA tar 800 liter vatten och 700 liter diesel, har en Penta-motor, dieselgenerator, kyl, frys, micro, tvättmaskin och AC. Men mycket arbete återstod. Seglen hängde som lakan, och första sommaren sydde vi mera på dem än vi seglade. Nu har "AndersLundh" sytt en garderob av nya segel åt oss i kraftigt Vectran med 3-dubbla sömmar. Vi satte på ett extra förstag på rulle till focken, byggde ett peke och en targabåge som bär radar, solceller, navtex, GPS och vindgenerator. Inuti har det blivit många fler hyllor och skåp, sjökojor, en liten verkstad i förpiken och många fler detaljer som har förvandlat vår båt till ett hem. Vi har satsat mycket på säkerheten. EPIRB, Livflotte, Livselar och Jackstay´s, en vattentät VHF,Kartplotter mm. Nästan ett halvår kämpade jag och 5 tappra gubbar med Telegrafikursen. Det var värd besväret! Nu kan vi sända E-mail från båten, och föräldrar och vänner är inte längre än en knapptryckning ifrån oss. Underbart!

En kulen lördagsmorgon
i slutet av juli lämnade vi Hinsholmskilen. Inte, för att vi var färdiga med vår båt och alla tusen saker som skulle ordnas, men det kändes att tiden var rätt. Vi hade såld lägenheten och bilen, och bott in oss i båten. Det var råkallt på vägen mot Skagen, där vi båda satt stilla med våra tankar. Inte kunde vi ana, att den varmaste sommaren i mannaminne ännu inte kommit. För oss blev det Flictröjor och regnställ redan över Nordsjön, och hela vägen ned till Spanien. Nu är dagarna varma och luften som sammet på nätterna. Vattnet, som ända ned till La Coruña var mossgrön är nu klar och azurfärgat som Colgatetuben. Vi får inte längre Makrill på våra drag, utan Tuna och Bonito. Månen har lagd sig ned på natthimmelen, och det har även Stora Björn gjord, som är ett pålitligt navigationsmärke om natten. Den har stäckt ut sig på horisonten, och blivit magrare, jo längre söderut vi kommit. Stressen, som vi burit med oss hemifrån har sakta klingat av och givit vika för en lugnare livsrytm.. Det är inte längre nödvändigt att ständigt göra någonting, och vara effektiv. Vår livsklocka är inte längre digital. Den följer tidvatten och strömmar, Månens faser och Solens gång, vindens riktning och styrka, vädrets växlingar. Vi seglar vårt gungande hem, vana vid vågornas plask nära kudden, knarret och vinandet i riggen, dyker ned i vågdalen, höjs, och dyker ned igen. Allt känns bekant och tryggt. Men sinnena är alltid vakna, även i den djupaste sömn. Om knarret upphör, båten ändrar läge eller rör sig annorlunda, då är man klarvaken. Vi har skärpt sinnena, observerar och är ständigt närvarande. Under långa seglingar blir det inte mycket sömn. Vi håller 3-timmarsvakter, men brukar i regel låta varandra sova mycket längre. I hamn är det sedan långa sovmorgnar och lata dagar.

Vi har lärt oss mycket
Inte för att vi är "old hands" nu, men vi känner att vi kan klara även svårt väder och långa obekväma seglatser. Vi litar på varandra och på våra beslut. Seglingen har blivit vår vardag, och det känns bra. Numera kan vi segla ända upp till 30 grader mot vinden, som var otänkbart för ett år sedan. Då låg ribban på 60 grader. Vi har lärd oss att inte lita på väderprognoser, hur professionella de än är. Båda gånger när vi överraskades av en storm hade vi en finfin väderprognos på navbordet. Första gången, utanför Malin Haed vid Irlands Nordkust ökade vinden stadigt under natten, och vi revade alldeles för sent. Andra gången, när vi lämnade Dingle för en lugn 5-dagarssegling mot Spanien låg vi alldeles för nära land när det snabbt blåste upp till västlig Gale från ingenstans. När Navtexen väl kom med sin varning, "Gale 8-9 kämpade vi redan mot vind och vågor för att komma fri från kusten. Med bottenrevad stor och en liten bit av focken som ofta begravdes under vatten, och med Motorn på högvarv. Mot morgonen vände vinden mot NO, och vi kunde fortsätta vår färd söderut. Barometern, det fina gamla instrumentet är nästan bortglöd bland all elektronik numera. Ändå är det, rätt behandlat en pålitlig väderindikator som Polman inte kommer i närheten av. Det talar i god tid om när det blir "blåsa av". Det gäller bara att följa de filigrana visarna då och då, och knacka lite lätt för att få reda på vad som kommer att hända den närmaste tiden. Enda felet med det är att det inte är digitalt och inte kostar tusentals kronor. Vi har lärd oss att god mat är viktigt. Köttbullar i gräddsås är en läckerhet, tillsammans med rårörda lignon. Fisken som vi fångar blir självklart dagens läckerhet.Redan vid frukosten planerar vi dagens middag. Knäckebröd är "hårdvaluta". För det kan man byta till sig en stor tub Kalles Kaviar!

Vi har lärt oss
att Atlanten är stor, och att man kan segla i dagar utan att se en båt. Men också att två båtar på detta stora hav kan dras mot varandra av en osynlig kraft. Vi ser båten på långt håll på vår radar. När den en timma senare kommer i vår närområde kan vi se positionsljusen och bestämma, hur vi skall väja. Men fiskebåtar följer inte en rät kurs genom vattnet. De följer fiskstimmen! Nu är vi obehagligt nära, och bestämmer oss för att gippa för att komma akterom. Då vänder skutan och tvingar oss till en ny kursändring. Vi ser männen på däck med sitt unga arbete i det starka strålkastarljuset. Vi är alldeles för nära nu för att gå akterom där trålen drar genom vattnet. Motorstart, och en tvär gir, sedan är vi förbi. Undra, om dom såg oss?

Vi har lärt oss
Att det ständigt går sönder saker på vår båt, men vi har hitintills kunnat laga allting själva. T.o.m. vindmätarens kretskort med sitt labyrint av små kopparledningar, som ett par droppar saltvattnen glupsk har ätit på. Min minsta lödkolv är som ett järnspett i en klocka, när jag försöker att löda dit små tråder. Med lop, mycket tålamod och en stor portion tur får den liv igen. Den gamla regeln gäller än: vattentät betyder att vatten som har trängd in inte kommer ut igen. Pumpar stannar, eller stannar inte när de skall. Vindgeneratorn jobbar sig till infarkt vid första stormen. Avluftningen till septiktanken sätts igen. Det blir ett "skitjobb". Tur, att vi tog med oss mycket verktyg och att inte tummen har hamnat mitt i handen. Ullas symaskin är ovärderligt. Hon lagar kapellet, syr nya överdrag till dynorna, ett bimini, så vi slipper att grillas och gör fina påsar till de lösa tampar i sittbrunnen.

Vi har träffat
många fina, positiva och hjälpsamma människor. Det är alltid roligt att möta en svensk båt. Det blir kontakt direkt. "Vart kommer ni ifrån? Har ni också gott genom Caledonia Canal? Skall ni vara ute länge?" Ibland tänker jag på mina gamla båtgrannar på bryggan i Långedrag. Fastän vi låg intill varandra under 3 år var det nästan ingen som hälsade. På bryggan var vi främmande fåglar. När våra grannar kom med rubbing, hårdvax och trassel kom vi med bräder och verktyg. När de tog upp sina båtar byggde vi ett tak över vår båt. Det var långa 4 meter mellan båtplatserna, och ännu längre mellan människorna! Alla skötte sitt. Undrar, om någon av dem också drömmer om att kasta loss, och om dem då blir lika öppna och hjälpsamma som så många vi har träffad på vägen. På sjön är det inte polityren som räknas, och de rätta kläderna. Det går ej att bygga monument som visar vem man är. Det enda som finns kvar när svallet efter båten har lagd sig är det intryck man lämnat efter sig hos andra människor!

Vi har funnit
många vänner. Det har inte varit svårt. Kanske är det för att man bara har en kort tid tillsammans. Att lära känna varandra lite försiktigt under längre tid fungerar inte på sjön. Det gäller att våga ta kontakt, vara öppen från början och bjuda på sig. Man är tillsammans några dagar eller veckor, sedan seglar man vidare. Det blir alltid lite vemodigt. "Hoppas, att vi träffas igen i en vik någonstans".

Vi har fått en bok
"Relationer till sjöss" av en vän när vi lämnade Göteborg. Vi känner inte igen miljön. Var hittar hon alla konflikter, alla havererade Relationer och drömmar? Visst har vi träffad besättningar där vi märkt spänningar, och en båt, där hustrun lämnat skutan redan efter Nordsjön. Men det som har förvånat oss är hur många harmoniska par som seglar med varandra år efter år och trivs med tillvaron och med varandra. Av en vän i Göteborg fick vi tippset att alltid ha en koj i ordning i förpiken, så att man kan vara för sig själv, om man vill. Klokt! Vi gjorde så, med kuddar och allt, men nu har vi stuvad där igen. Det var ändå aldrig någon som låg där.

Nu är det
Atlantresan som lockar. Ulla har åkt hem till Borås för att hälsa på föräldrarna, och även jag skall hälsa på i Öterrike om en vecka.. Pappa är 93, och följer noga varje sjömil. Han har nyss installerad E-mail, och skrivit de första breven. Det är ett fint tillfälle att hälsa på, nu när vi ligger i Puerto Mogan på Gran Canaria. När vi båda kommer tillbaka den 20:e November har många av våra vänner här redan seglat iväg, men vi skall försöka att hålla kontakten via Kortvågsradion. Målet för oss är Guadalup, kanske fira Julen i Antigua och sedan långsamt ta oss ned till Trinidad, lagom till Carnevalen. Det blir några veckor till sjöss, och vi har redan provianterad en hel del. Det är mest färskvaror , frukt och grönsaker som återstår. Vi har lärd oss hur man spirar ut Fock och Genoa efter konstens alla regler av Peter och Elisabeth från Australien och skaffad sjökort för Karibien. Båten är fortfarande inte helt färdigt, men den rätta känslan börjar infinna sig.

Med varma hälsningar från oss på LOVINA, Peter och Ulla
E-mail: sm6xhl(at)winlink.org